Jag slår aldrig vad om jag inte kan vinna...
Han sa: - Kompisen undrar när vi skall gifta oss.
Mitt svar kom så snabbt att jag inte ens tänkte efter. - Fråga mig om 10 år. Förstår att det kanske inte var helt rätt svar, men både frågan och svaret fick mig att reflektera över mig själv och min personlighet.
Jag har alltid varit en person som vill vinna. Det känns bra att vinna - att vara bäst. Men jag har inte alltid vunnit och ibland när jag tävlade i skolan/idrott m.m. visste jag från början att jag antingen inte hade fysiken eller intelligensen att vara bäst. Då ställde jag inte upp, eller såg till att hamna långt ner i resultatlistan - att vara trea, fyra intresserade mig inte.
Men i förlängningen är det ett ganska destruktivt sätt att se tävling på och jag har försökt att få till ett annat mindset hos mina barn. När de har frågat om jag tycker att de har varit duktiga, så har jag alltid ställt motfrågan - Gjorde du ditt bästa? Får jag då svaret "- Ja, jag gav allt." så är jag nöjd. Man kan inte göra mer än sitt bästa - räcker man inte ända fram skall man ändå vara nöjd. Man skall fira att man gjorde sitt bästa, även om man just idag inte var bäst.
Ser man till idrottsatleter så jagar de alltid sitt personbästa i första hand. De sätter upp tydliga och nåbara mål. Jag tror att det gäller i personliga livet också. Klarar vi 10 år tillsammans med alla berg och dalar på vägen tror jag att vi kan vinna ett livslångt förhållande. Därför ger jag mig in i leken igen - jag tror att vi tillsammans kan vinna. Nu när vi har blivit sambos...
