Egoism
Idag är nog första gången på länge som jag blev ordentligt sårad. Jag blev anklagad att vara egoist. Det sades i all välmening och utan baktankar, men jag blev så ledsen.
Givetvis hamnade jag i försvarsläge och konflikträdd som jag är backade jag undan. Jag blev så överrumplad att jag hade svårt att finna de rätta orden.
Om det är bilden som personen har av mig, så börjar jag tvivla på hur väl hen känner mig. Än mer, vad ger jag för bild av mig själv...
För mig är egoism att sätta sig själv före alla andra i alla lägen.
De som känner mig väl vet att jag alltid satt familjen främst och många gånger gjort det på bekostnad av mig själv. Sedan jag blev själv har jag arbetat med att i små saker sätta mig själv först. Det har tagit tid och ofta trillar jag tillbaka till gammalt sätt att vara, men jag försöker verkligen.
Så egentligen borde jag jubla över att bli kallad egoist, då har jag ju nått ända fram. Men det är ju inte sådan som jag är.
Jag får se över mitt sätt att uttrycka mig. Exempelvis om jag säger "haha, då blir det mer över till mig" så är det egentligen ett resignerat uttryck för hur trött jag är på att ha tjatat och trugat i så många år att jag nu till slut inte orkar mer. Så jag skall sluta och säga något, utan bara tänka det istället. Det ger ju fel bild av en situation...
Nej, någon fullblodsegoist är jag inte och jag skall inte ta åt mig!!
