Long time no see
Tänk vad livet är oförutsägbart. Skulle ju bara ha en utekväll med tjejerna - den där kvällen för snart ett år sen.
Stå på egna ben, inte vara beroende av någon annan, klara allt själv, inte få djupa känslor för någon, bara vara själv; det senaste året har jag fått hela min världsbild rubbad. Den kvällen förändrades allt.
Det sägs att när man träffar rätt person så vet man det direkt och ja, jag håller med. Det underbara var att jag slutade tänka och istället kände med hjärtat. Har inte ångrat en sekund.
Idag lever jag med världens underbaraste man. Kärleksfull, utmanande, självständig och alldeles underbar! Han får mig att bli ett bättre jag. Han får mig att skratta, tänka till, känna efter, argumentera och bli alldeles varm inombords när jag tänker på honom.
Med andra ord jag är lycklig i vår tvåsamhet.
Självklart har vi utmaningar som alla andra. Fyra unga vuxna att ta hänsyn till, att vi gör samma saker istället för att komplettera varandra och en omvärld som sätter krokben titt som tätt. Men, vad vore livet om det inte hade små utmaningar att ta itu med.
Nej, jag har inte lika stort behov av att skriva längre, eller jag har snarare inte den tiden. Livet fylls av så mycket annat. Så jag kommer inte att skriva så ofta längre.
Inlägget hade kunnat handla om Covid-19 eller att chefen sagt upp sig, men jag vill ju helst skriva om sådant som berör mig...
Därför skriver jag om kärlek - min kärlek till honom...
