Glömde tandborsten...
Blev en spontan träff med min pojkvän (som jag nog skall kalla honom nu) på påskafton. Han kom och hämtade mig och jag kom på i bilen att tandborsten låg kvar hemma.
- Det är kanske dags att du lämnar kvar lite kläder och har en tandborste hos mig, blev kommentaren. Förstår om det är ett stort steg för dig, men det är ok.
...och ja, det är ett megasteg. Han har ju faktiskt t o m fått träffa mina barn och väninnor nu också, men det känns ändå läskigt. Då känns det så definitivt. Var det detta jag ville? Han får mig att må bra och jag känner mig så avslappnad i hans sällskap, men är det rätt kille? Men jag har bestämt mig för att bara vara här i nuet och njuta av tiden nu. Man behöver inte vara flera år framåt i tanken. Jag måste leva livet nu och inte "vänta på stora kärleken".
